Mostly a placeholder

(Jag lovar, jag har inte valt de avsnitt som har X-Files referenser för den sakens skull.)

Monster Movie är ett underbart avsnitt. Ett vanligt, enkelt Monster of the Week med ovanligt lite kontinuitet/övergripande handling, med en del en del långsiktiga pärlor.

Hamnbytarens monolog om monster speglar Sams inre kamp. John visste om att hans yngste son var ett monster, även om han inte använde de orden. Det märktes ändå på hur han behandlade sina båda söner.

Dean var den lydiga sonen, den som fick vara en god liten soldat, och samtidigt den som fick vara mamma-ersättning för Sam. Den här blandningen av brutalitet och självuppoffrande kärlek är något jag inte kan få nog av… Och han var lydig, han levde efter Johns regler, utan att någonsin få uppskattning eller kärlek för det. (Någon påpekade efter förra veckans avsnitt att det var första gången någon levande, riktig människa i serien berättat för Dean att de älskar honom utan att vilja manipulera honom. Det var i avsnitt 8x20…)

Sam var den som alltid gjorde uppror, den som bar på en ofattbart stor inre ilska, den som alltid ville bort, den som egentligen var en bättre jägare, och den som var tillräckligt hänsynslös för att kunna döda en närstående om det skulle behövas för att komma åt Azazel. Sam hade alltid känt på sig att han var annorlunda, och han använder själv gärna ordet “freak”.

Säsong fyra fortsätter med jakten på Lilith, som försöker släppa loss Lucifer från sin bur och starta apokalypsen. Castiel är ofta den som kommer med uppdrag, i alla fall innan han upptäcker att änglarna också vill få igång apokalypsen. Sam har ett förhållande med demonen Ruby, och dricker hennes beroendeframkallande blod för att få starkare magiska krafter. Bröderna träffar Chuck Shurley, en författare som skriver om allt som händer i deras liv.

Chuck: It’s very Vonnegut.

Dean: Slaughterhouse Five-Vonnegut or Cat’s Cradle-Vonnegut?
Sam: What?
Chuck: It’s Kilgore Trout-Vonnegut. I wrote myself into it. I wrote myself, in my house, confronted by my characters.

Chuck är en profet. Allt det han skriver kommer att hända. Säsong fyra slutar med att Sam dödar Lilith, och hennes blod släpper ut Lucifer.

I säsong fem, som jag tycker är den allra bästa hittills, möjligen med undantag av säsong åtta som inte är avslutad än, handlar allt om apokalypsen. Lucifer går fri, och ska kämpa mot ärkeängeln Mikael. (Mikael behöver ta över Deans kropp för den striden. Dean är, inte helt oväntat, inte så positivt inställd till att bli “änglakondom”.)

Avsnitt tre och fyra hänger ihop, och speglar varandra med avseende på brödernas relation och vad som händer med Castiel. Jag är väldigt förtjust i den fantastiskt snygga inledningen på Free To Be You And Me.

Innan du träffar på Lucifer, och reagerar på hur Mark Pellegrino med flera spelar honom, kan jag ju tipsa om en väl underbyggd teori om att Lucifer egentligen är en kvinna.

The way he softens his face, the way he uses language, the way he likes things cleaner and prettier and appreciates the world for beauty, while still having a certain underlaying rage that seeths and boils more than overtly strikes and lashes.

No, I’m not saying all women and no men are like that. But they are all typically feminine traits. And that’s the piece I think people are missing about this scene when they say it’s over or under acted. When they say it feels off.

Läs mer här, men inte förrän du sett de här två avsnitten.

transfeminazgul:

“Det har varit intressanta två dagar, att följa flödet efter att jag skrev min åsikt om det tredje omklädningsrummet. Det som har chockerat mig mest är hur grova vissa kvinnor blir.”

Det var inte bara “en åsikt du står fast vid” - det var Du som var näthataren, Isabella! Det var Du som hånade intersexuella personer som “hermafroditer”, Du som vägrade tro att vi finns! Som förnekar oss vår könsidentitet, oavsett om den är transsexuella kvinnor och män, eller intergender-, genderqueer-, eller ickebinär personer eller vad som. Det var Du som försökte förtrycka allt som Du inte förstår och som skrattar och hånar istället för att faktiskt lyssna på människor som Du uppnebarligen inte vet något om - och tydligen inte heller är intresserad av att lära Dig förrän vi står vid Din port?

“Dessutom så väntar jag fortfarande på mail från människor som verkligen har problem med sin könsidentitet och behöver ett tredje omklädningsrum för att må bättre, jag vill höra deras story.”

Tror Du inte på något förrän Du ser det i din inbox? Varför är det vår skyldighet att utbilda Dig om vår existens och våra villkor? Googla lite! Läs en blogg, följ någon på twitter (jag twittrar)! 

Är det inte också Din skyldighet att med ett minimum av respekt för andra människor åtminstone försöka ta reda på vad en fråga handlar om innan Du uttalar dig och hånar andra människor, människor som redan är förtryckta?

För det är riktiga människor det här handlar om. 

Vi är inga feministiska teorier.

Allt det där kommer i andra hand.

Vi försöker först och främst vara oss själva. Och det är svårt nog. 41 procent av alla transpersoner har övervägt att ta sitt liv. 49 procent har utsatts för våld, 50 procent har våldtagits. Att gå på offentliga toaletter eller omklädningsrum kan ofta vara förenat med livsfara, oavsett om man väljer herrarnas eller damernas.

Vården vi sedan söker tvingar också ofta in oss i överdrivet könsstereotypa roller vi inte känner oss bekväma i, bara för att kunna få den behandling som vårat liv hänger på. 

“Jag tror från hjärtat att den här debatten är ett av samhällets nycker som kommer och går. Och det är min åsikt som jag, som tidigare sagt står fast vid.”

När jag har en dålig dag kan jag knappt visa mig utanför min lägenhet, kan inte se mig själv naken - än mindre visa mig naken inför några främlingar. Så känner jag för min kropp, den ser fortfarande alltför mycket ut som en mans. Och det skrattar Du åt? 

Men allt det här är väl bara en feministiskt påhitt? Det är väl bara en jävla “trend”? 

“Jag är en kvinna och jag är förbannat stolt över det. När jag tänker på hur just jag definierar mig så skulle jag börja med kvinna och sedan entreprenör. Det är jag. Jag träffar så otroligt många unga tjejer hela tiden som inte vågar ta plats och skäms över sig själva. Att förvirra identiteten ännu mer genom att försöka sudda bort könet blir bara konstigt.”

Det är så synd att Du inte har lust att lära dig något, utan istället sprider konstiga fördomar om feminism och queerteori. Jag är också kvinna, och oerhört stolt över det! Men det duger inte för Dig? Fel sorts kvinna? För att jag föddes med kuk?

Ingen försöker sudda bort någonting, utom Du som försöker sudda bort allt utom Kvinnliga Kvinnor och Manliga Män som bekräftar normen. 

Som sagt, änglar. Jämför gärna med anden i Houses of the Holy.

Det var inte tänkt att Castiel skulle överleva särskilt länge, men gensvaret på honom, och hans kemi med Dean, gjorde att han fick en stående roll i serien. Han är den tredje personen i Team Free Will, som Dean skämtsamt kallar dem. Att ha med en tredje person förändrade dynamiken mellan bröderna till det bättre.

Bobby är också med, på riktigt den här gången. Som sagt, jag gillar Bobby. Han är en bättre far än vad John någonsin var, trots att deras omständigheter var ganska lika.

Och Sam har fastnat i hämnd, på samma sätt som John gjorde. Dean offrar sig gärna för andra och jagar för att rädda folk, men resten av hans familj är nästan bara ute efter hämnd.

Änglarnas mimik är fantastiskt icke-mänsklig. Praktiskt taget alla änglar i serien har en utslätad mimik, där nedre delen av ansiktet knappt visar några känslor alls. De lägger gärna huvudet på sned, speciellt när de kommunicerar med andra änglar.

Som trivia kan nämnas att hon som spelar Ruby i det här avsnittet numera är gift med Jared Padalecki, och det var här de träffades.

Monster Movie är ett av meta-avsnitten. De har verkligen fångat den svartvita filmestetiken. En av mina favoritgrejer med Supernatural är just att de kan göra sådana saker, och det fungerar inom det fiktiva universat. (De är senare med i diverse TV-serier, i datorspel, i en serie böcker, på en kongress för fansen som gillar de böckerna, i vår värld, i tecknade serier… Jag gillar meta-avsnitten.)

Som sagt, Trickstern är en av mina favoriter. Kan te sig lite överspelad ibland, men det passar honom. Bobby var också med, även om det egentligen inte var Bobby. (Jag gillar Bobby, och kommer att klä ut mig till en kvinnlig version av honom på en Supernatural-kongress nu i maj.)

Dean och Sam har inte ett normalt syskonförhållande, nej. De är alldeles för beroende av varandra, och det kommer att vara till både deras fördel och nackdel under serien.

Dean hamnar mycket riktigt i helvetet. Inte ens den till synes samarbetsvilliga demonen Ruby kan hjälpa honom.

Jag valde Lazarus Rising delvis för att det är ett snyggt avsnitt, men också för att det är viktigt för handlingen i flera säsonger framåt. En sak som är värd att lägga märke till är Castiels mimik och kroppsspråk.

Jag har inte mycket mer att säga om Houses of the Holy, men avsnittet får en mer mångbottnad resonans senare i serien…

Sam och alla andra barn som Azazel valt ut hamnar i ett dödligt Expedition: Robinson. Han är en av de två sista överlevande, men den andra killen hugger honom till döds framför ögonen på Dean och Bobby, deras fadersfigur. Dean säljer sin själ för att Sam ska få komma tillbaka från de döda, och får ett år att leva innan de hämtar honom till helvetet. (Bättre avtal än pappa din fick, säger demonen ifråga.)

Azazels utvalde öppnar porten till helvetet, men bland de demoner som tar sig ut finns också John Winchester. Han och Dean lyckas tillsammans döda Azazel och de stänger porten igen, tyvärr med en massa demoner uppe på jorden, bland annat den första demonen Lilith. John försvinner, förmodligen till himlen.

Mystery Spot är ett avsnitt som ger emotionell whiplash, som Wahlbom så träffande beskrev det. Det har också en av mina favoritantagonister.

(Jupp, det är en Led Zeppelin-referens. Såklart.)

Du märkte säkert hur mycket Jess såg ut som Mary Winchester. Det har gått åtta säsonger sedan hon dog, och alla Sams diverse flickvänner sedan dess har varit brunetter. (Inte för att de tenderar att leva särskilt länge. Ett stående skämt inom Supernatural-fandom är att man kan begå självmord genom att ha sex med Sam Winchester.)

“I can never go home,” och det kan inte pojkarna heller. Stående tema. De har levt i praktiken hela sitt liv i tillfälliga bostäder och motellrum, oftast på fel sida av lagen. Dean har varit den som uppfostrat Sam, eftersom deras far varit ute och jagat stora delar av tiden. 

Under säsong ett försöker de hitta John, och lyckas till slut. Det visar sig att han har chans att få tag på den demon som dödade Mary och Jess, Azazel. Säsongen slutar med att alla tre i familjen är med om en krock med en lastbil (där föraren är besatt av en demon). Dean är döende i början av säsong två, och John säljer sin själ till en demon för att Dean ska få överleva.

Han berättar också att det är något fel med Sam. Det Azazel gjorde vid vaggan var att låta Sam dricka demonblod, och det ger honom prekognition och telekinesi (i stressade situationer).

Anledningen att jag valde Houses of the Holy är att ljuset är fantastiskt vackert. Handlingen är intressant, men det visuella är ännu bättre. Håll ett öga på vad som händer när de pratar om ärkeängeln Mikael.

Det är lättare att se pilotavsnittet än att förklara bakgrunden. Som med alla första avsnitt är det lite skakigt på sina håll, skådespelarna (Jensen Ackles som Dean och Jared Padalecki som Sam Winchester) är inte riktigt varma i kläderna och manusförfattarna är inte helt vana vid att skriva för just de två skådisarna, men redan här kan man se Deans fantastiska ansiktsmonologer, valet att använda mörker och ljus istället för specialeffekter (vilket är bra; specialeffekterna som finns är pinsamt dåliga), det starka familjetemat, blod i bokstavlig mening och som metafor, och en väldigt bra skildring av män i den amerikanska underklassen. (Jag läste en väldigt intressant analys skriven av någon som vuxit upp i en liknande miljö, som säger att de fångar underklassen väldigt väl. Sam gör ett försök till klassresa, vilket delvis förändrar hans inställning till sin bakgrund.)

Notera särskilt Deans attityd till mat, med tanke på att han förmodligen fått gå hungrig ganska ofta. (Ni har ganska många drag gemensamt, men hans bakgrund är radikalt annorlunda än din…)

Generellt sett har jag valt ut avsnitt som är intressanta ur ett mer analytiskt/visuellt perspektiv, och musiken har fått stå tillbaka lite, men här har vi i alla fall både Back in Black och Highway to Hell.

Bro, bro breja är en månghundraårig traditionell nordisk danslek, som förekommer i många varianter. Den text jag väljer att analysera är den jag växte upp med på åttiotalet i Norrbotten. Stort tack till Eva Norman för hennes bidrag till analysen (minst hälften). Jag hade inte kunnat skriva det här utan dig, Eva.

Två lekdeltagare väljs ut som bropelare, och håller upp sina armar som ett brospann. Resterande deltagare dansar i ring under bron, och vid slutet av första versen fångas en av dem in mellan bropelarnas armar.

Bro, bro breja
Stockar, alla stenar
Alla goda renar
Ingen slipper här fram, här fram
Förrän han säger sin kärestas namn
Vad heter han?

“Breja” betyder bred, och Bro, bro breja syftar på bron över vallgraven in till staden. Stockar, alla stenar tolkar jag som stadsmuren alternativt gärdsgårdarna som omger staden/gårdarna, ett skydd mot den omgivande vildmarken, och en symbol för civilisationen. Alla goda renar syftar troligtvis inte på djuret ren, utan på den icke uppodlade remsan av mark intill ängar, åkrar och vägar. Att renarna är goda beror på att de utgör ytterligare ett skydd mot det vilda.

Broar, murar och renar är alla liminala platser, mellan ett tillstånd och ett annat. Innanför finns civilisationen, och utanför vildmarken med allt det okända, men i det liminala möts dessa, och därför är liminala platser magiska. Mycket av traditionell folktro och vidskepelse härrör från liminala platser och tidpunkter. (Liminala tidpunkter är gryning, skymning, midnatt, vårdagjämning/påsk, i viss mån höstdagjämning/skörd, sommarsolstånd/midsommar, vintersolstånd/jul, nymåne, et cetera.)

Som exempel på liminal magi i folktron finns de olika sätten att se sin blivande make i drömmen på midsommar: efter att ha hoppat över ett magiskt antal gärdsgårdar; eller efter att under tystnad ha plockat ett visst antal blommor från ett visst antal fält. Andra exempel är att midsommardaggen (som faller i den liminala tidpunkten mellan natt och dag) ska ha helande egenskaper; att de dödas andar skulle kunna kontakta levande människor natten innan jul och påsk; och att vägskäl skulle vara särskilt lämpliga platser att utföra magiska ritualer på.

Danslekar leks visserligen på skolgårdar året om, men de tillhör även traditionellt midsommar- och julfirandet.

I Bro, bro breja fångas deltagarna under bron (ännu en magisk plats, där trollen sägs bo), och slipper inte fram förrän [de] säger sin kärestas namn*. (Denna bekännelse görs oftast inte inför alla deltagare i leken.) Efter detta, gungas den fångade i bropelarnas armar, och man sjunger den andra versen.

Har du stulit prästens sko,
prästens sko, prästens sko?
Har du stulit prästens sko,
Ja eller nej?

Det förekommer att den sista raden istället utgörs av andra val, till exempel “guld eller silver” eller “sol eller måne”. Den fångade får viska svaret på frågan till en av bropelarna, och hänvisas till den bropelare som symboliserar svaret. När alla deltagare har blivit fångade och fördelade avslutas leken med en dragkamp.

Prästen i sången är en symbol för den ordnade kristendomen, civilisationens religion, motstånd mot magi. Prästens sko är ett religiöst objekt, och som sådant magiskt, men det är också en symbol för prästens förmåga att gå ut i staden/byn och ge sin välsignelse, sitt skydd mot magin. Att stjäla prästens sko är att avstå från prästens skydd och öppna sig för den folkliga magin.

Sammantaget tolkar jag den här versionen av Bro, bro breja som en kärleksbesvärjelse, där man går in i de liminala platserna på de liminala tidpunkterna, bekänner sin kärlek, öppnar sig för magin och avstår från kristendomen genom ett aktivt val och en aktiv handling, i hopp om att ens kärlek är besvarad.

(På danska Wikipedia står att den västsvenska/danska varianten Bro, bro brille/bränna sägs ha varit ett sätt att välja ut offer. Den varianten har mycket mindre trevlig text.) 

*Det bör noteras att sången ofta sjungs med manliga pronomen för både den fångade och hans käresta. Det kan givetvis bero på att manliga pronomen i svenska används när den tilltalade har okänt kön (det här är en idealisk plats att byta till hen), men jag vill öppna ögonen för att det skulle kunna vara en referens till homosexualitet. Traditionellt högtidsfirande har ofta inslag av både omvända roller och minskad social kontroll, speciellt vad gäller sexualitet.